lifestylestories

Separationsångest

23 augusti, 2016
I wrote one of my most personal and exposing posts ever on my blog the other day, telling the story about when I got sexually abused. You can find the link to my blog in my bio (@eatmoveimprove) and use google translate if you want to read it..  Just remember that it is ALWAYS ok to say no, and it is NEVER ever the victims fault.
http://eatmoveimprove.se - direct link in my profile @eatmoveimprove | #abuse #sexualabuse #sexualassault #staystrong #tjejerförtjejer

Nu har jag bara fem dagar kvar innan jag flyttar och börjar jobba i Stockholm och separationsångesten har börjat uppenbara sig. När jag är fast här hemma och inte kan krama alla mina kollegor slår det mig att det är den här saknaden som kommer infinna sig när jag flyttat. Min vardag kommer inte längre att fyllas av deras närvaro. Det finns ärligt talat få saker jag kommer sakna i Linköping, men mitt jobb är definitivt en av dem. Jag har utan tvekan världens bästa arbetsplats och världens bästa kollegor.

Separationsångest är jobbigt. Det är någonting i mig som gör att jag verkligen inte tycker om farväl och jag har fruktansvärt svårt att säga hejdå eller släppa taget om personer jag bryr mig om. Jag har två sätt att hantera denna ångest på: antingen får jag panik, blir klängig och känner mig övergiven eller så stänger jag av och förtränger. Den senare varianten har blivit mer förekommande, och vill jag ändå tro att det är den bättre av de två. Det blir nästan så att jag låtsas om att det inte händer, eller förtränger hela separationen – t.ex. som med en av mina bästa vänner som flyttade till NewYork förra året. Jag saknar henne otroligt mycket och skulle ge så mycket för att ha henne hemma med mig – men jag har liksom förträngt och tryckt bort att hon åkt och kommer fortsätta göra det tills hon är hemma igen och jag får träffa henne. Det blir för jobbigt annars. Då saknar jag henne för mycket.

Jag vet inte hur det kommer bli med ångesten i och med flytten till Stockholm. Jag har ingen aning om hur jag kommer hantera att lämna både min biologiska familj och min extrafamilj i form av mina vänner och kollegor. Jag vet inte hur det kommer vara att inte ha mina bästisar fem minuter bort eller hur det kommer kännas att komma till ett jobb där jag inte känner någon än. Jag tror och hoppas att det kommer vara nyttigt, roligt, lärorikt och utvecklande – och i värsta fall är det ju faktiskt bara en kort tågresa hem. Men ångest skrämmer mig.

Quotes-On-Change-In-Peoples-Attitude

Jag har levt ett liv så präglat av ångest att jag idag har så många försvarsmekanismer och strategier för att förtränga ångesten på att det inte är klokt. Jag har verkligen testat alla metoder och därför blir jag lite rädd inför situationer jag vet kommer att vara ångestladdade eller framkalla ångest. ”Hur kommer jag försöka hantera det den här gången? Vilka försvarsmekanismer kommer träda fram? Hur kommer det kännas?” är frågor jag ställer mig själv och allt som oftast yttrar sig mönster och mekanismer jag inte alls tycker om. För det är ju så med ångest (som jag sagt så många gånger) att den försvinner inte bara. Ångest kräver att synas, höras, kännas och att bearbetas för att kunna minskas och tillslut upphöra helt. Men ångesten måste ut.

Så jag låter den sippra ut. Jag tillåter ångesten att kännas lite vilket jag tror är förklaringen till att jag varit så trött de senaste veckorna, och kanske en del av orsaken till varför kroppen har så svårt att slå ut det här viruset. Jag är seg, träningsmotivationen har varit som bortblåst och hur mycket jag än sover lyckas jag aldrig riktigt komma ikapp och känna mig utvilad. Jag är mentalt och fysiskt utmattad – men jag lyssnar på kroppen och vilar, gråter och känner. Jag låter känslan sippra ut.

Nästan 20 flyttlådor är packade och allt från soffa till köksmaskiner och lite inredning är beställt. Nu händer det. 

lifestylestories

Jag är sjuk och känner mig som ett offer

23 augusti, 2016
Nothing beats popcorn. I love popcorn. Popcorn is my bae.
http://eatmoveimprove.se - direct link in my profile @eatmoveimprove | #snacking #popcorn #pt #personaltrainer #personligtränare

Förra veckan åkte jag på någon form av influensa och har legat horisontal och orörlig från morgon till kväll med halsont och feber i sju dygn. Igår var första dagen jag faktiskt kände mig lite bättre, men jag är fortfarande inte helt bra och är därför fast hemma. Jag var på vårdcentralen idag och fick läkarintyg för resten av veckan, men förhoppningsvis ska det inte behövas. De rekommenderade dock att jag tar det väldigt lugnt med fysisk aktivitet i några dagar framöver – speciellt om jag inte känner mig återställd.

Jag klättrar på väggarna. Träning, rörelse och social kontakt är huvudpelare i mitt välmående. När jag inte kan träna tar det inte lång tid innan tankarna börjar spöka och jag känner mig nedstämd. Jag vet inte varför det blir så när jag tappar rutin, men jag känner direkt hur det börjar svaja. Jag har dock varit noga med att ta hand om mig själv och försöka distrahera mig med serier och film vilket lett till att jag bland annat sett hela sex and the city serien från början till slut. (Till er där ute som inte sett den så kan jag varmt rekommendera den!) Jag har även ätit kopiösa mängder glass och popcorn och druckit hinkar med te.

Hur som helst längtar jag verkligen tillbaka till träningen nu. Löpningen gick så bra innan jag blev sjuk och jag hoppas verkligen inte att jag tappat allt för mycket under de här dagarna utan rörelse. Det är så omotiverande att behöva bygga upp någonting på nytt, som en redan byggt upp tidigare. But such is life.

workoutstories

Löplyckan är återfunnen

15 augusti, 2016
40022-quotes-about-creating-yourself
I’m back… AGAIN!

Jag har konstaterat att jag är en sann periodare när det kommer till min löpning (och en hel rad andra saker också för den delen). Jag springer, älskar det, och sen tappar jag det och fastnar för någonting annat istället – t.ex. crossfit som var min senaste obsession. Men sedan drog jag på mig en skada och kunde inte köra några roliga lyft längre och guess what: jag har hittat tillbaka till löpningen. Här om dagen fick jag ett ryck, lite sådär som det har varit när jag har sprungit, och det som skulle bli en promenad blev istället en löprunda. Regnet var det som fick igång mig men när jag sedan kom in i mitt flow var det inga som helst problem att fortsätta. Det regnade hela tiden vilket gjorde att luften var frisk och temperaturen sval och med peppande musik i öronen studsade jag fram. Det kändes så bra att jag bara bestämde mig för att springa tills kroppen inte ville mer och 17 km senare landade jag innanför dörren helt slut. Endorfinerna var maxade och jag kände mig så himla nöjd; det var min längsta löprunda någonsin – helt utan att stanna.

Misstaget jag gjorde var att inte ha något vatten, vilket jag hade haft om jag visste att jag skulle springa, men eftersom grundplanen var en promenad vad jag inte fullt förberedd. Jag tror nämligen att jag hade kunnat fortsätta lite till då, vilket jag gärna hade gjort då jag hade siktet inställt på en halvmara en stund. Men när kroppen började säga ifrån lyssnade jag och sprang hem istället, och sparar halvmaran (alltså 21km) till en annan gång istället.

lopning_ute

Idag är det måndag och jag har vaknat sjuk. Imorse gjorde halsen bara lite ont, men nu känner jag mig hängig med huvudvärk och tjock hals. Fan också. Soffläge har intagits med vatten, glass och te och förhoppningsvis ska det räcka för att detta inte ska bryta ut ytterligare. Jag håller tummarna.