workoutstories

Rena rama träningsglädjen

30 juni, 2016
IMG_2798

Det var länge sedan jag skrev om min träning här på bloggen, så jag tänkte att det kanske var dags igen. Jag tränar ju självklart trots att jag inte skriver om det – nästan varje dag faktiskt (eller ja, minst 5 pass i veckan) – och just nu är jag i en bra träningsfas. Jag tränar numera mest crossfit, vilket ni som läst min blogg en tid redan vet, vilket innebär att min träning är väldigt blandad och väldigt mångsidig. Jag kör mycket olympiska lyft och baslyft, hänger mycket i ringar och stänger, står upp och ner, försöker att gå upp och ner, ramlar och slår mig och får blåmärken ungefär överallt och älskar vartenda pass. Jag har ont i kroppen hela tiden, främst i form av träningsvärk, men jag mår också fruktansvärt bra i kroppen och känner mig stark. Jag har nog aldrig någonsin varit i så bra form som jag är nu – rent flås- och styrkemässigt – och min rörlighet blir bara bättre och bättre. De senaste passen har jag satt personbästa efter personbästa (bland annat ett marklyft på 105 kg!) och däremellan har jag lärt mig nya övningar och tekniker och bara matat matat matat. Jag älskar det här. Jag älskar det verkligen.

Jag tror att det är ett av mina största mål som personlig tränare; att få mina kunder att känna samma genuina kärlek och glädje för träning och rörelse som jag gör. Att få mina kunder att träna för att de vill, för att det får dem att må bra och för att det ger dem energi. Jag vill ge mina kunder samma känsla som jag får när jag uppnår mina mål. Jag vill ge dem samma vilja, samma pannben, samma driv.

Jag älskar mitt jobb. Jag älskar att få vara med och påverka människors liv och hälsa. Jag älskar att få mina kunder att känna sig sedda och att ge dem en timme på dagen som är deras och ingen annans. Jag älskar att se dem utvecklas och bli starkare – men mest av allt älskar jag att se gnistan. När det tänder till i ögonen på mina kunder; när de klarar någonting de inte trodde att de kunde, när de uppnår ett mål eller när de överträffar sig själva – det är då jag är helt säker på att jag ska hålla på med det här. Det är när jag ser den där gnistan som jag vet att jag gör någonting av betydelse. Mitt jobb är viktigt. Jag är med och förändrar liv. Jag är med och skapar den där gnistan och sprider den där genuina lyckan.

lifestylestories

Landet lagom

27 juni, 2016
IMG_2195

Just nu trivs jag bra med att vara själv – med mig själv – och kunna göra precis det jag känner för, när jag känner för det. Allt mitt fokus ligger på att jaga mina mål och drömmar och allting jag gör är därför medvetet och strategiskt. Jag ska framåt, jag ska uppåt.

Jag fastnade i ett samtal med en kille på gymmet här om dagen, om hur svenskar älskar ”lagom” och hur många det är som förminskar sig själva och anpassar sig för att inte sticka ut från mängden. I Sverige får vi liksom för oss att vi är självupptagna egoister om vi tror på vår egen förmåga, tar för oss eller säger vad vi tycker – och då gör vi oss mindre och tystar ner oss för att inte sticka ut, eller för att andra inte ska känna sig sämre. Vi blir ”lagom”.

Men då till min fråga: Vad vinner någon på det? Vad vinner du eller någon annan på att du inte utnyttjar din fulla potential, tar för dig och gör allt det du vill och kan? Vad vinner du eller någon annan på att du förminskar dig själv för att andra ska känna sig bättre eller mer delaktiga (speciellt inte med tanke på att de kanske inte ens är intresserade av samma destination)? Det gör ingen nytta. Det hjälper ingen. Istället måste du ta ansvar för ditt liv, dina beslut och dina mål och sedan måste du göra det som krävs för att nå dem. De människorna som är viktiga, de som genuint bryr sig och vill dig väl, kommer att stötta och pusha och vilja se dig bli så bra som du kan bli. De kommer aldrig vilja att du gör dig mindre. Personer som försöker förminska andra är oftast osäkra eller avundsjuka eftersom de själva inte har lika mycket go, ambition och driv – och de personerna behöver du inte i ditt liv. De personerna stjäl din energi. Punkt slut.

Vi måste sluta oroa oss så himla mycket för vad andra tycker, för i slutet av dagen är det vi som måste vi trivas med oss själva, våra liv och våra beslut och då spelar ingen annan någon roll. Vi måste våga tro på oss själva och vår egen förmåga, ta för oss och kämpa för att få det vi vill ha här i livet. The magic happens outside of your comfort zone people. Step out.

lifestylestories

Det svänger från genomlycka till nedstämdhet på loppet av några timmar

22 juni, 2016
yes-i-will-be-better-tomorrow-or-maybe-not-being-bipolar-is-to-me-Ompfp4-quote

Veckan som gått har varit konstig för mig. Jag har svängt mellan att känna mig trött och lite nedstämd med en jobbig känsla i kroppen, till att vara helt genomlycklig då saker och ting inträffat som känns helt osannolika men också helt fantastiska. Förra söndagen var jag och tittade på en lägenhet – den mest perfekta lägenheten i det mest perfekta läget som känns helt perfekt för mig – och i onsdags vann vi budgivningen för att sedan på torsdagen åka upp till Stockholm och skriva på kontraktet. Jag är numera alltså delägare till mitt drömhem; en lägenhet som jag med all säkerhet kommer spendera många år i och som jag älskar. Den är min. Min lägenhet. Mitt hem.

Som om inte det vore nog kommer även en utav mina bästa vänner bo hos mig medan hon pluggar och jag kommer att få spendera ett år med henne där på deltid – min alldeles egna solstråle. Det känns fantastiskt bra och jag är övertygad om att jag kommer stortrivas. Mina bästa år i livet är framför mig – det är jag säker på. År spenderade i staden som jag älskar, med ett jobb som jag älskar och med precis alla möjligheter i världen.

Men tillbaka till det där konstiga; att jag mitt i allt det här haft en jobbig känsla i kroppen. Jag vet inte riktigt vad det beror på; stress inför allt som händer (kanske speciellt innan vi faktiskt fick lägenheten och allt var lite upp i luften), om jag sovit för lite, eller att det ”bara” varit en sådan vecka. Det svänger ju lite för mig ibland och jag vet inte om det kan vara en orsak till min konstiga känsla – men det är lite som att jag går i en dimma och jag känner mig tung i både kropp och knopp. Det går långsamt och segt och känns tungt. Jo, tungt är nog ordet. Det är så konstigt tycker jag, hur jag ena sekunden känner mig pigg och glad och taggad på livet och nästa sekund känner mig helt tömd.

Det svänger från genomlycka till nedstämdhet på loppet av några timmar.

Det är jobbigt när jag inte förstår det själv. När det pendlar helt utom min kontroll och jag inte kan hitta någon utlösande faktor eller logisk förklaring. Det är jobbigt när jag vill vara glad men inte orkar, eller när jag vill vara närvarande men inte kan. Det är jobbigt, men det är ok. Jag har lärt mig att acceptera det och idag vet jag att det bästa jag kan göra är att ta det lugnt och ge mig själv utrymme till återhämtning. Ger jag mig själv tid och vila så brukar jag bli mig själv igen ganska fort – men jag måste ta mig tiden.

Jag blir bättre och bättre på att ta hand om mig själv. Jag blir bättre på att se varningstecken och destruktiva mönster för att sedan aktivt möta och förändra dem. Jag blir bättre på att lyssna inåt och respektera kroppen och dess behov. Jag blir bättre på att andras och känna efter och lyssna innan jag reagerar. Jag blir bättre på att förstå mig själv och hur jag fungerar. Jag blir bättre och bättre; men ibland är det så jävla jobbigt när det svänger.